I artikeln The Cost of Freaking Out About Things diskuteras faran med så kallad ”doomerism” – alltså idén att vi står inför en oundviklig katastrof, och att tekniska lösningar snarare är hot än möjligheter. Problemet är att den här sortens tänkande ofta leder till beslut som i längden gör situationen mycket värre.

Kärnkraft som exempel

Ett tydligt exempel är kärnkraften. Under 70- och 80-talet spreds en stark rädsla för olyckor och avfall, och många länder bestämde sig för att avveckla eller stoppa ny kärnkraft. Resultatet blev att vi istället förlitade oss på kol, olja och gas. Det har bidragit enormt till klimatkrisen vi ser idag. Rädsla och panik för en tänkt risk skapade alltså en mycket större, verklig risk.

Vi ser också hur rädsla och nedstängning av kärnkraft i Tyskland direkt ledde till köp av gas och olja från Ryssland, som i sin tur finansierar kriget mot Ukraina.

”Den här gången är det annorlunda”

Ett återkommande argument när ny teknik diskuteras är att ”den här gången är det annorlunda”. När människor oroade sig för elektricitet, bilar, radio eller datorer lät det likadant. Men historien visar att ny teknik sällan leder till de samhällskollapser som pessimisterna förutspår. Däremot kan överdriven oro bromsa utveckling som faktiskt skulle kunna lösa viktiga problem.

Barn saknar framtidstro

Barn idag känner liten optimism om framtiden. "Doomerism" har även här mycket konkreta och reella effekter på kanske den viktigaste delen av framtiden: barn.

Kopplingen till AI

AI är den senaste tekniken som utsätts hårt för "doomerism". Man fokuserar opropertionerligt mycket på riskerna, men verkar helt glömma riskerna med att inte nyttja AI.

Men här har även optimisterna ett ansvar i sin överdrivna syn på vad den kan göra. Det kan ses som optimism att många farliga och tråkiga jobb försvinner, att det blir frivilligt att jobba, etc. Men jobb skapar mening, och om man faktiskt tror att det inte finns några jobb i framtiden, skapar den onödig oro.

Slutsats

Artikeln påminner oss om att det ofta är farligare att få panik och säga nej till nya lösningar än att pröva dem försiktigt. Doomerism kan låta ansvarsfullt på ytan, men i praktiken riskerar det att låsa in oss i gamla system som är mycket värre.

Frågan är därför: hur kan vi hitta balansen mellan nödvändig försiktighet och att inte blockera den teknik som kan rädda oss?