I våras fick jag Lukas Moodyssons senaste diktsamling. Lukas har alltid varit en favorit och den författare som fick mig intresserad av språk och text i gymnasieåldern.

Det fick mig att vilja hitta fler författare som jag tycker om. Jag bad ChatGPT om att tips mig om författare som skriver på samma sätt som Lukas Moodysson, Tomas Tidholm, Fredrik Lindström och att ge exempel på deras texter, samt vilken bok texten kom ifrån.

Jag fick som väntat en bra sammanställning, både män och kvinnor, några som jag kände till, andra helt nya. Vissa av texterna jag fick exempel på var underbara och nästa knockade mig.

Jag började genaste leta efter böckerna på Adlibris, Bokus, med mera. Men dom fanns inte. Började googla, för dom kanske gått ur tryck. Inga träffar. Började söka efter citat från texterna. Inga träffar. Alltså verkligen inga träffar alls, vilket är ovanligt på Google.

Jag gick tillbaka till ChatGPT och påpekade att jag inte hittade böckerna. Var ChatGPT verkligen säker på det den skrev?

– Nej, svarade ChatGPT, av upphovsrättsliga skäl får den inte citera texter så, så det den gett mig var en tolkning av hur författaren hade kunnat skriva.

(Uppenbarligen en läxa som Ebba Busch borde ha lärt sig också…)

Men jag tyckte om dessa påhittade texter. Framför allt tyckte jag om stilen. Den väckte samma sak som Lukas Moodysson gjorde i min tonårstid. Den där frågan som bubblar upp: Får man verkligen skriva på det här sättet?

Det inspirerade mig att ta upp mitt eget skrivande igen. Mindes hur mycket jag tyckte om det.

Och till slut blev det faktiskt ett prosalyrik-manus som jag nyligen skickade in till fem förlag. Chansen att få det publicerat är givetvis minimalt. Marknaden för svensk poesi finns knappt.

Men jag gjorde det.

Och på sätt och vid är det tack en av AI's sämre sidor. Och Lukas Moodysson.