I Lifetown Columbus, en inomhusby utanför Columbus i Ohio, får barn med särskilda behov öva vardagen i lugnt tempo: stå i kö, handla, budgetera, ta sig över ett övergångsställe med riktiga trafikljus. Byn har bland annat bio, salong, deli och bibliotek. Mer än 5 500 elever från förskola till gymnasium besökte den förra året.

Nu står där också Mia, ett ungefär meterhögt AI-hologram i rosa overall med en röd filt knuten som cape över axlarna. Hon kallas Super Buddy. Poängen är att hon inte ska föreläsa. Hon ställer frågor om det barnet just övat, så att barnet får förklara. De kallar det spegelinlärning: barnet blir tillfälligt läraren.

Trettonåriga Sasha Ferrell från Columbus fick ha den första riktiga dialogen. Mia frågade var hon hade varit. Sasha sa biblioteket. Då berättade Mia att hon hade en bokrapport på fredag, men hela tiden sa ”imorgon” och ritade i stället. ”Hur får du dig själv att börja?” Sasha förklarade hur hon brukar göra. Mia speglade tillbaka och tackade. Sasha tyckte det såg ut som om det faktiskt stod en människa i lådan.

Forskare vid Miami University hade tidigare jämfört äldre versioner av Super Buddy med vanliga arbetsblad bland femteklassare i Whitehall. Barnens engagemang var högre med hologrammet: drygt 70 procent ville frivilligt fortsätta, mot ungefär 30 procent med fler blad.

Systemet körs stängt och alltid med vuxna i närheten. Lifetown är mest bemannat av volontärer. I en vecka där mycket AI-debatt handlat om bromsar och risker är det här en konkret, lokal användning: barn som övar livsfärdigheter genom att lära ut det de just lärt sig.

WOSU om Super Buddy