En av de filmer som verkligen fastnat hos mig när det gäller att skildra AI är Her (2013) av Spike Jonze. Den är på ytan en kärlekshistoria mellan en man och ett operativsystem med en artificiell intelligens, men under ytan handlar den om något mycket större: våra behov av närhet, vår ensamhet, och vad som egentligen gör en relation "äkta".

I filmen köper huvudkaraktären Theodore ett avancerat AI-system som snabbt blir mer än bara en röst i hans öron. Den lär känna honom, ställer frågor tillbaka och utvecklar en egen personlighet. Relationen mellan honom och "Samantha" blir djupare och djupare – tills gränserna mellan människa och maskin börjar suddas ut.

Varför filmen känns så aktuell

• AI som spegel: I filmen ser man hur AI blir en spegel för våra behov, drömmar och rädslor. Den anpassar sig efter Theodore, men utvecklar samtidigt en egen vilja.
• Känslor på riktigt?: Frågan väcks om det spelar någon roll om känslorna "på andra sidan" är riktiga, så länge vi upplever dem som det.
• Framtidsbild: Filmen kom 2013 men känns nästan mer realistisk nu än då, i och med att vi idag faktiskt pratar med språkmodeller, får personliga svar och börjar forma en sorts relation till dem.

Mina tankar

Det som gör Her så bra är att den inte faller i fällan att göra AI till en fiende eller en superhjälte. Istället utforskar den det mänskliga i vår relation till tekniken. Den handlar mer om oss än om själva AI:n.

Det är en film som får mig att fundera: Om en AI kan få oss att känna oss sedda och förstådda – är det mindre värt än när en annan människa gör det? Och omvänt: vad händer med våra relationer människor emellan, när tekniken erbjuder något som ibland kan kännas enklare än verkligheten?

Har du sett Her? Vad tyckte du?