Historien upprepar sig. Varje gång vi får ett nytt verktyg för kreativitet så möts det av oro och skepsis. Att det ska göra oss latare, sämre – eller till och med dummare.

Artikeln When the Mac 'Ruined' Writing berättar om hur Apple Macintosh med sina ikoner, fonter och mus blev anklagad för att förstöra studenters skrivande på 1980- och 90-talet.

En studie från 1990 drog slutsatsen att studenter som skrev på Macintosh producerade sämre texter än de som skrev på IBM:s mer "seriösa" textgränssnitt. Studien sammanfattades av San Jose Mercury News så här:

“The same icons, mouse, fonts, and graphics that make the machine easy to use may well turn off the brain’s creative-writing abilities.”

Kritiken fick stor spridning, även i The New York Times. Andra forskare påpekade dock att studien var bristfällig och att Macen snarare kunde uppmuntra lekfullhet och kreativt skrivande. Flera senare studier visade motsatsen till de första slutsatserna.

Och egentligen var det här bara en repris på tidigare debatter. När pennan ersatte fjädern protesterade vissa. När skrivmaskinen kom ansågs den förstöra skrivkonsten. När ordbehandlaren ersatte skrivmaskinen kom samma oro igen.

Och allra längst tillbaka hittar vi kritiken mot själva skrivandet i sig. Redan Sokrates oroade sig över att ord på papper skulle försvaga människans intellekt:

“If men learn this, it will implant forgetfulness in their souls. They will cease to exercise memory because they rely on that which is written, calling things to remembrance no longer from within themselves, but by means of external marks.”
– Platon citerar Sokrates, Phaedrus, 370 f.Kr.

Reflektion

Det som en gång sågs som hot mot vårt tänkande, är i dag självklara verktyg. Kanske är det likadant med AI: först misstänkliggjort, sedan oumbärligt.