Många intressanta tankar och tänker jag på min egen mor som dog för två år sedan i mars om jag hade ställt frågan till henne om det var ok så hade hon protesterat och tyckt det vart något alldeles förfärligt.

Personligen skulle jag aldrig kunna tänka tanken det kan aldrig ersätta det äkta kanske en del finner tröst men samtidigt så lurar man sig själv när det inte är den äkta levande personen.

En intressant fråga är vems är rösten ? det är en jättebra fråga och många har inspelningar med sina nära och kära jag har det inte har inte tagit till mig tekniken och använt den så däremot foton riktiga såna att hålla i handen.

Jag tror det här är något oerhört personligt hur en människa känner kanske kan en del få tröst men som jag skrev innan så lurar man sig själv och om det dessutom hamnar i orätta händer idag kan allt ske så det här ska vi vara mer än försiktiga med.

Jag har egentligen inget mer svar än så men tråden är intressant att följa vad andra tänker hur dom ställer sig till det här för mig är det inget alls och jag har min andlighet där jag ser och hör andevärlden jag behöver inte ha AI till hjälp där.

Minnen och sorg känns att det ska ske naturligt och som du skriver AI kan aldrig dela vår förlust så jag instämmer sorgen är helig en del av livet som vi alla möter och behöver gå igenom utan teknikens hjälp vi behöver bearbeta sorgen på så många olika plan inom oss med alla former av känslor som det innebär och dela den med en riktig person vänner anhöriga då kan vi sakta men säkert börja ta oss ur sorgen.

Min husgud när det kommer till hur vi förhåller till både vår egen och andras dödlighet, Caitlin Doughty postade en video om just AI och avlidna människor.

I videon pratas det mest om mordoffret Christopher Pelkey, vars familj skapade en AI som gav sitt victim impact statement (vad heter det på svenska nu igen? Brottsofferutlåtande?) vid rättegången.
Det ges också ett par andra exempel där avlidna personer "återuppstått" med hjälp av AI.

Jag är skeptisk. Väldigt skeptisk.
Det handlar inte om att "hata AI" utan jag tycker att döda människor ska få vila i frid medan vi efterlevande bearbetar sorgen och hittar fotfästet både i en vardag och värld som aldrig kommer bli som den var innan vår förlust. 🖤

Jättemånga intressanta frågeställningar.

Jag hade inte ens föreställt mig AI i detta ämne.
Kanske kan det bli en tröst för en del. Vi är ju alla så olika.

Det kanske t.om kan bli en "fluga" ett tag men jag personligen har svårt att tro att det är bestående. För mig betyder röster, dialekt och doft så mycket.
Jag har svårt att minnas ansikten men röster och doft fastnar. Även rörelsemönster.

Nej - fullständigt horribelt! Jag förlorade min man för ett kort tag sedan och skulle absolut inte kunna tänka mig att "återskapa" något med AI. En person är en person, är en person, inte en massa algoritmer. Jag kunde in i det sista bli förvånad över nya insikter och åsikter. Sånt kan inte algoritmer skapa. Skrämmande. Jag skulle nog bara bli ännu mer förtvivlad.
Jag har förlorat flera älskade familjemedlemmar men jag önskar inget "algoritmande" där heller. Det är ju personen, blicken, kroppen, utstrålningen man saknar. Och det oberäkneliga, utvecklingen hos människor.
Det där känns lika sjukt som folk som har förhållanden med AI personer. Vart är vi på väg?

Upplysningsvis förekommer en besläktad frågeställning i den här tråden.

Det här är en alldeles förfärlig utveckling jag vill minnas mina nära och kära med glädje inte med sorg och här skulle AI ge mig mer sorg när jag läser ovanstående inlägg det här kan jag aldrig ställa upp på bort och ut med eländet.

Är vi så beroende i dag av teknik att vi helt tappat mänskligheten ? att vi inte ens kan få sörja i fred utan tekniken nu har vi gått mer än över gränsen att vi ens ställer frågan om AI och sorg nej fy fan jag mår ärligt illa 😢

Gråt och släpp ut var människa i sorg, skrik protestera var människa i sorg, gläds och lek med alla dom fina tankar och minnen du har med den du sörjer det är friskt det är sunt lämna och lyssna aldrig någonsin på AI.

Skulle inte vilja ha någon "AI-klon" av en avliden anhörig. Minns hur spooky det var när jag testade att göra en animerad film med min farfars far. Hade han inte pratat stockholmska på filmen (han var skåning) hade det varit ännu mer spöklikt.

Jag tänker lite på Día de Muertos, "de dödas dag".

En central idé är att den döde lever vidare så länge någon minns dem. Minnet är det som gör besöket möjligt. Om ingen längre minns personen, om ingen sätter upp ett foto, säger deras namn eller lämnar mat på ett altare, då har den döde ingen väg tillbaka. De upphör inte att ha funnits, men de förlorar sin närvaro i de levandes värld.

Jag tycker också man ska släppa taget när någon dör. Den är en del av livet att det är har ett slut, hur ledsamt det än är.

Men jag kan ändå inte låta bli att göra en koppling till Día de Muertos och hur man skulle kunna hålla minnet om en person levande.

Och att kunna klona en röst närmast perfekt, och bevara tankar och idéer, skulle ju kanske kunna hjälpa en person i livet som förlorat sin eget röst på grund av sjukdom.

Skulle man vilja fråga sig själv vad man brukade tänka och känna om något, om man själv förlorat förmågan?

#8: Men att minnas är ju en sak och att ha en klonad röst en helt annan sak. Jag tror att det är större risk att man tappar sina minnen om man håller fast vid den där klonen.
Jag minns alla mina nära och kära - de finns ständigt med mig i saker jag har omkring mig, saker jag gör, egenskaper jag ärvt, egenskaper som mina barn ärvt, minnen som hela tiden kommer tillbaka.
Min gammelmorfar gjorde t ex en liten stol till min mamma, han finns i den stolen, jag tycker det är ett under att jag kan ta på samma sak som han gjort. Min morfars moderiktiga boots från 70-talet älskades av min man, Han hade dem som arbetsskor. Nu har jag putsat upp dem och de kommer alltid att vara med mig -som prydnad och som en del av både min man och min morfar.
Av min mormor har jag ärvt både materiella saker och immateriella, likaså av min mamma. Jag ser många av mina förfäder i mig själv och mina barn. Jag kommer t o m ihåg mina gammelmorföräldrar väl och de finns också med mig.
Det är sånt som jag tycker håller de döda vid liv.
Alla får extra tankar och uppmärksamhet på sina födelsedagar och sina dödsdagar. Och på Alla helgons dag såklart. Jag har många Dia de Muertes.

På den tiden jag släktforskade och medan mina föräldrar fortfarande var pigga och klartänkta spelade jag in ett antal kassetter där de fick berätta om sina liv, sin släkt och bygden de kom från. Jag skrev även ner deras berättelser på papper.

Det var för många år sedan, nu är de borta sedan länge båda två och jag har inte spelat banden något mer. Förhoppningsvis kanske någon intresserad släkting tar hand om banden när det blir så dags och för över materialet till mer beständig bevarandeform.

Något intresse av att "möta" mina föräldrar på artificiell väg har jag inte.

#8: Att släppa taget är ju inte detsamma som att sluta minnas någon eller hedra personens minne. (Det var inte menat som ett direkt citat av det du skrev.)

Kärnan i Día de Muertos-firandet är just att man hedrar en persons minne genom att minnas personen tillsammans. Man samlas och delar minnen, ofta med en hel del skämt som innehåller en redig skopa rå humor. De levande får ofta en lika stor släng av sleven som de döda.
Men man firar också livet; att sjunga, dansa, äta och dricka gott med sin familj eller sina vänner medan man kan. Man skapar nya minnen tillsammans medan man också minns de som inte rent fysiskt kan närvara längre.

Det är samma sak för de flesta som inte firar Día de Muertos;
att inte närvara är inte detsamma som att vara bortglömd eller utelämnad.

Vill man minnas med hjälp av AI, kör på men jag kan inet se några som helst liknelser med något så innerligt mänskligt och levande som Día de Muertos.

Har du testat att spela upp banden framför datorn och använda mikrofonen i Word? Det blir lite fel ord ibland men det är ju lätt att gå in och redigera.

#10: I tonåren skrev jag väldigt mycket brev. Jag skrev det mesta av det jag skickade på dator, och har dom därför kvar. Jag har även kvar alla brev jag fått. Ibland även små lappar som någon partner lämnat på köksbordet med något gulligt.

Det som blir oerhört tydligt när man blickar tillbaka är att även minnen som man är så övertygad om hände på ett visst sätt, har förvanskats väldigt mycket med åren. Men i breven blir man påmind om hur det faktiskt var.

Jag ser inget konstigt i det. Men för mig blir det en så tydlig markör på att man inte kan lita på sina minnen särskilt mycket. Det är som minnena säger mer om hur man upplevde det, ville ha upplevt det, eller var rädd för, än vad som faktiskt hände och sades.

Jag vet inte riktigt vad jag själv tycker om det jag skrev i första inlägget. Men jag ser inte någon enorm skillnad jämfört med att titta på gamla foton, videofilmer, ljudupptagningar, brev, bloggar, etc. Det blir lite mer som att AI skulle kunna "fylla i luckorna" när man vill minnas eller återuppleva något som inte fångades på ett beständigt media.

Brevet, bilden, videon utelämnar också så mycket. Redan när man första gången läste eller såg det, så fyller vi med egna subjektiva tolkningar.

Jag är inte säker på att jag tycker mina minnen, antaganden, tolkningar är så mycket mer äkta, än att AI ser alla mönster, beteenden, nyanser och skapar nya gestaltningar.

Ser inget rätt eller fel här. Skulle varken vilja pracka på någon detta, eller döma någon som vill använda det.

Var och en har sitt sätt att hantera minnen och sorg.

Jag som inte har kvar särskilt mycket från barndonen alls tycker att den här utvecklingen är spännande.

Vi har klarat oss i alla tider innan det här så vad är problemet jo problemet är beroendeframkallandet av tekniken där vi luras in i tron om behovet av allt det här. Sörja är något naturligt och in kommer teknik som ska ta ifrån oss det vi har gjort i alla tider något vi ska ta mer än stora avståndet från vi ska vara människor med allt det naturliga det innebär både i den här frågan och i alla andra frågor vad gäller teknikens utveckling.

Vi är manipulerade vi är hjärntvättade med allt det här den dagen vi inser det kan vi kan börja befria oss och börja leva ett naturligt liv som vi som människor är ämnade att leva.

#16 Tror du vi kommer sörja mindre med tekniken?

För mig känns den här idén litet kluven, eller rent av tveksam.
Det man får, kan aldrig bli något annat än en artificiell, och ganska torftig emulering av den avlidna personen, även om rösten känns igen.
AI:n är bara en språkmodell, avsedd att "härma" den/det som den fått i uppdrag att imitera.

Vi är alla olika, men personligen har jag svårt att se hur jag skulle kunna känna någon ökad tröst eller närhet, genom att lyssna till en AI-emulering av en avliden närstånde.
Det vore att låta sig luras av en torftig imitation, baserad på ytliga indata.
En "sprattelgubbe-version" av någon vi minns på ett oändligt mer mångdimensionellt sätt.

Om jag betraktar ett foto av en avliden anhörig, kan jag lova att det väcker tankar och känslor, som slår vilken AI-emulering som helst.

Vissa saker passar nog bäst som just minnen…

#18: Kan mycket väl bara så att du har rätt i varenda ord.

Men jag tror att dom flesta tycker om att bli lurade om det får dom att må bättre.

Kanske inte på en medveten nivå så man skulle erkänna det, men jag tror vi medvetet accepterar både egna och andras lögner hela tiden och tycker om det.

Det börjar lite med att som barn egentligen veta att nallen inte är är något annat än tyg och stoppning, ändå har den en personlighet och skapar så mycket mening och tröst.

Med ålder ersätts nallen, men fenomenet kvarstår i andra former.

Personliga minnen är det som svenskarna helst sparar.

När en anhörig går bort är det ofta de små, konkreta sakerna som hjälper sorgen att hitta ett språk. Fotografier, kaffekoppar och vardagliga föremål blir broar mellan då och nu. Det visar en ny Sifo-undersökning som Fonus låtit genomföra.

Fotografier toppar listan över vad svenskarna helst vill spara – 60 procent uppger att bilder eller vykort är viktigast. Därefter följer personliga vardagsföremål som kaffekoppar, klockor eller glasögon. Nästan fyra av tio uppger att just dessa föremål betyder mest.

Undersökningen visar också att brev, dagböcker och anteckningar är viktiga för många, liksom kläder och accessoarer. Doftminnen, som parfym eller en filt, spelar däremot en mindre roll.

https://www.news55.se/halsa/efter-dodsfallet-foremalen-svenskarna-inte-klarar-av-att-slanga/

#20: Det här kan jag verkligen förhålla mig till oavsett om saker har ett värde eller inte så är det som det skrivs broar mellan då och nu. Jag bor på vår gård som funnits med i många år ingen släktgård dock men allt finns kvar från min uppväxt och hur mycket som helst från flera generationer bakåt både på fars och mors sida det är ett gammaldags hem.

Mor är inte med längre sen snart två år men min far lever och bor i en bostad på nedervåningen i gården han blir 97 om en månad men börjar tappa en del nu så jag ser förändringar om än inga katastrofala men det går bara åt ett håll i den åldern men han gör det ändå bra.

För mig känns det oerhört bra och fint att jag kommer att bo kvar här och att allt är som det vart genom tiderna med möbler inredning saker ja allt finns bevarat och väl bevarat sånt har släkten vart duktig på.

Många kanske behåller en del men många säljer också sina föräldrars hem delar upp mellan syskon osv så är det inte för mig som ensambarn sen att jag bor kvar och gården är skriven på mig det här betyder väldigt mycket många minnen som lever kvar allt är sig så likt både från min egen barndom men också från släkten så som gammelfarmor och gammelfarfar som jag minns dom det står sig likt det har ett stort värde för mig och så är det vackra saker jag som är gammaldags jag njuter fullt ut av den här gamla miljön både gården och inredningen.

Allt är egentligen bara materiellt men det har ett emotionellt värde för oss anhöriga som finns kvar idag vi får en länk till det förflutna både det bra och dåliga och att kunna minnas med glädje den där kaffekoppen eller fotot gungstolen filten besticken vi behöver det för att ta oss igenom sorgearbete men även efter det att få känna det här är vårt det här växte vi upp med det är något väldigt fint att bevara och kunna leva oss in i det är fina minnen att med kärlek bevara.

På Aftonbladet kultur skriver teknikkrönikören Camille Tuutti om sitt projekt att bygga en AI-avatar av sin mor medan hon fortfarande är i livet.

#22: Åh fy, hoppas inte något av mina barn skulle komma på tanken………

#23 Du får ha koll på att inte inspelningsteknik i olika former dyker upp i din närhet lite för ofta…😉

Jag tror en viktig del av att bearbeta sorg är att acceptera att personen inte längre finns där. Att det som finns kvar är minnen, saker och bilder samt nuförtiden då videos. Jag tror det är bra att det är begränsat så att säga.

Jag känner att denna AI teknik kan förhindra att man lyckas gå vidare eller kan missbrukas.

#24: Jag känner mig rätt trygg med att mina barn verkligen inte skulle komma på tanken.

#26 Ja, jag skämtade förstås! 😉 (Har f.ö. svårt att se att någon skulle ge sig på något sådant projekt, och då talar jag om människor i allmänhet.)

Jag förlorade min pappa i November ifjol. Det tog tid, men tillslut har jag accepterat att han är borta.

Jag tror inte jag skulle vilja ha en klon av honom, det blir liksom inte pappa, utan det blir något som är genmodifierad i ett labb. Nej det vill jag inte.